Den tredje typen av kostnader är de som sammanhänger med skyddet av de grusåsar, som befinns helt böra undantagas från exploatering samt med uppsnyggning och iordningställande av äldre täkter. Även dessa kostnader är svåra att uppskatta, enär en systematiskt genomförd inventering och klassificering av grusförekomsterna ännu endast genomförts i ett fåtal län. Enstaka aktuella fall, som berörts i länsstyrelsernas yttranden tyder dock på att kostnaderna för hindrad grustäkt kan bli avsevärda trots att bedömningen av ersättningsfrågorna enligt såväl utredningens som branschorganisationens bedömning bör präglas av stor restriktivitet. Ett visst begrepp om storleksordningen av skyddsbehovet ger den tidigare refererade utredningen rörande Uppsala län (sid 295).
För en bedömning av kostnaderna för att totalskydda vissa objekt får utredningen främst hänvisa till sin behandling av ersättningsfrågorna i kap 10 (sid 332). Vidare bör observeras, att åtskilliga grusåsar åtnjuter ett partiellt punktskydd på grund av fornminneslagens bestämmelser, ett skydd som icke föranleder någon ersättning alls. Sistnämnda förhållande framgår mycket klart av en inventering av grusåsarna i Södermanlands län, som verkställts av riksantikvarieämbetet och som visar att en totalexploatering av grusåsarna i regel är otänkbar. Slutligen är att vänta att ytterligare restriktioner tillkommer till följd av nödvändigheten att skydda grundvattentillgångarna (jfr SOU 1960:38). Vid bedömningen av totalkostnaderna måste å andra sidan tagas med i beräkningen att skyddsbehovet på många håll är överhängande och att ersättningsfall aktualiseras i stort antal så snart länsstyrelserna med stöd av den nya lagen vägrar tillstånd till täkt. Uppgiften att iordningställa äldre täkter kan däremot planmässigt utspridas över en längre tidrymd.
I avvaktan på närmare erfarenheter anser utredningen att medelsbehovet under det första verksamhetsåret icke bör sättas lägre än 2 miljoner kronor. På längre sikt torde detta medelsbehov avtaga. Utredningen har på detta område av naturvärden icke ansett sig kunna ifrågasätta ekonomisk medverkan av kommunerna.
De nu redovisade kostnadsposterna avser alla en relativt enhetlig kostnadstyp, nämligen ersättningar till markägare för förvärv av mark eller för intrång i den frihet att utnyttja mark, som kan anses ligga inom äganderätten i våra dagar. Utredningen anser därför att kostnaderna bör bestridas från samma anslag, vilket lämpligen kan betitlas Naturvård: Ersättningar till markägare m m och ges karaktär reservationsanslag. Enligt de uppskattningar, som ovan gjorts, skulle anslaget inledningsvis behöva upptagas med ett belopp av 4,8 miljoner kronor, därest anslagsfinansiering befinnes lämpligast. Vissa möjligheter att tillgripa avgiftsfinansiering på särskilda områden belyses närmare i det följande.
