420
beståenda värde för bygden och befolkningen därvid skall betjänas. Som ett skäl härför anförde utredningen, att en dylik uppräkning av vissa ändamål lätt leder till att dessa tillgodoses i första hand, medan andra får stå tillbaka. Utredningens förslag föranledde ingen ändring av lagreglerna på denna punkt. Departementschefen anförde dock i proposition nr 31 år 1959 med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap 14 § vattenlagen bl a följande:
»I fråga om de allmänna ortsändamålen innehåller lagtexten i sin gällande lydelse vissa exempel, nämligen jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning, samt beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småinduustri eller eljest för befolkningens behov. Av lydelsen framgår klart, att uppräkningen ej är avsedd att vara uttömmande. Jämväl andra allmänna ändamål kan tillgodoses, exempelvis naturskyddet. Av en vid utredningens betänkande fogad redogörelse framgår också, att avgifterna kommit till användning för mångskiftande ändamål. Något behov av att ändra lagreglerna på denna punkt torde därför icke föreligga.»
I tredje lagutskottets utlåtande i anledning av propositionen anfördes i frågan bl a:
»Självfallet är det av vikt att den i 15 § förekommande uppräkningen av bygdeändamål endast uppfattas som en exemplifiering och att även andra beaktansvärda behov av allmän art inom bygden blir tillgodosedda. Så har bestämmelsen också tillämpats i praxis, vilket omvittnas såväl av utredningen som av vissa remissinstanser och av departementschefen. En vid utredningens betänkande fogad tabellbilaga, innehållande bl a uppgifter om de ändamål, för vilka avgifter tagits i anspråk, ger vid handen att avgifterna kommer till en mycket skiftande användning. Bl a kan nämnas byggande av vägar, elektrifiering av fastigheter m m, främjande av fiske, anslag till hushållningssällskaps jordbruksförsök, iordningställande av badplatser, bryggor och friluftsplatser, anläggande av vattenledning, bidrag till turiststation och bygdegård samt bidrag till lappväsendet. Som departementschefen framhållit kan bl a även naturskyddet tillgodoses på denna väg. I likhet med departementschefen finner utskottet därför någon lagändring på förevarande punkt icke behövlig.»
Med frågan om regleringsavgifternas användning sammanhänger frågan vilken tolkning, som bör ges de i 14 och 15 §§ förekommande begreppen »den kringliggande bygden» respektive »den bygd som berörs av förslaget». Härom anför departementschefen i ovannämnda proposition inr 31 år 1959:
»I likhet med utredningen anser jag ej möjligt att i lagtexten närmare definiera detta begrepp. Såsom utredningen framhållit bör bygdeområdet ej avgränsas för snävt. Det kan sålunda ej anses riktigt att dit hänföra endast trakten kring själva regleringsbassängen.»
Tredje lagutskottets förenämnda utlåtande i anledning av propositionen innehåller i detta spörsmål:
»Med hänsyn till de från fall till fall starkt skiftande förhållandena, i synnerhet beträffande omfattningen av skadeverkningarna av skilda regleringsföretag, är det självfallet icke möjligt att i lagtext giva en klar och entydig bestämning av dessa begrepp. När utskottet år 1953 bl a efterlyste ett klarläggande av innebörden av bygdebegreppet åsyftades ej heller en sådan legal definition. Utskottets mening var närmast att utredningen skulle kunna leda fram till ett uttalande om att förevarande bestämmelser ej finge tolkas så snävt att endast trakten närmast omkring själva regleringsmagasinet komme att tillgodoses vid bestämmandet och utanordnandet av avgiftsmedel. Utskottet instämmer därför i de uttalanden i denna riktning som nu gjorts av såväl utredningen som departementschefen.»
