överensstämmer med verkliga förhållandet, bör länsstyrelsen ha möjlighet att företaga kontrollåtgärder i skälig omfattning.
Länsstyrelsens uppbördsåtgärder torde med denna lösning i stort sett kunna inskränkas till att med ledning av lämnade uppgifter årligen debitera vederbörande avgiftsbelopp för föregående år. Dessa avgifter bör insättas på ett centralt postgirokonto för statens naturvårdsnämnd.
Slutligen återstår att diskutera en eventuell avgifts storlek. Till en början vill utredningen framhålla att en eventuell täktavgift icke bör utnyttjas för några andra ändamål än dem som direkt sammanhänger med den av utredningen föreslagna täktregleringen. En dylik sträng begränsning skulle bl a ha den betydande fördelen att näringslivet skulle acceptera avgiften lättare och kanske med tiden finna tillfredsställelse av att se de goda verkningarna som ett resultat av egna uppoffringar. Även om skäl skulle kunna anföras för att använda avgiftsmedlen för kompensation av täktverksamhetens skadeverkningar genom andra naturvårdsåtgärder, vill utredningen alltså avråda härifrån.
Kostnaderna för täktregleringen kommer att bestå av såväl administrationskostnader som sakkostnader. Till de förra hör exempelvis den översiktliga inventeringen och planeringen, handläggningen av tillståndsärenden i länsstyrelsen, utarbetandet av täktplaner, kontrollen att den tillåtna täktverksamheten följer uppställda villkor, uppbörden av täktavgifter, förfarandet i ersättningsmål, m m. Till sakkostnaderna hör främst ersättningar till markägare med anledning av vägrad täkt m m samt kostnader för uppsnyggning och iordningställande av äldre täkter. Enligt utredningens mening bör avgiftsmedlen främst komma till användning för rena sakkostnader. Till dessa hör i praxis nära de på kronan ankommande rättegångskostnaderna i expropriationsdomstol. Kostnaderna för uppgörande av täktplaner skall enligt utredningens förslag gäldas av exploatören. Sådana åtgärder som översiktlig planering för naturvårdsändamål och myndighets åtgärder enligt naturvårdslagen bör i princip bekostas av det allmänna på sedvanligt sätt. Däremot förefaller det utredningen ligga nära till hands att utnyttja avgiftsmedel för den erforderliga kontrollen av att täktverksamheten följer i tillstånd meddelade villkor.
Utredningen anser sålunda att avgiftsmedel, om en avgift beslutas, bör utnyttjas för ersättningar till markägare med anledning av beslut enligt naturvårdslagens täktbestämmelser, häri inbegripet på kronan ankommande rättegångskostnader för annan part, till bestridande av kostnader för iordningställande av äldre täkter samt för erforderlig kontroll av att tillåten täktverksamhet bedrivs enligt föreskrivna villkor.
Vidare måste ställning tagas till frågan om avgiftsmedlen skall avvägas så att de skall kunna förslå till ovannämnda kostnader i deras helhet eller om de blott skall utgöra ett bidrag till dessa kostnader. Enligt utredningens uppfattning talar övervägande skäl för att avgiftsmedlen, om en avgift in-
