Fritidsbebyggelsen är en i och för sig vällovlig företeelse, som förtjänar att uppmuntras. Den har emellertid ur social naturvårdssynpunkt den nackdelen, att den överför mark från ett mera fritt utnyttjande till ett exklusivt. Om fritidsbebyggelsen får utveckla sig ohämmat, kan den få förödande verkningar på den icke fastighetsägande befolkningens möjligheter till friluftsliv. Förhållandena är helt naturligt mest akuta i tätortsregionerna. — För att närmare illustrera förhållandena, när de är kritiska, vill utredningen närmare beröra situationen i Göteborgsregionen.
Den pågående regionplaneringen i Göteborgsområdet omfattar ett trettiotal kommuner, av vilka flertalet är belägna i Göteborgs och Bohus län men vissa i Älvsborgs och Hallands län. Befolkningen inom området uppgår nu till cirka 550 000. Om trettio år beräknas denna ha vuxit till cirka 750 000.
Antalet fritidshus inom Göteborgsregionen uppgick 1956 till omkring 19 000 och hade i januari 1962 vuxit till omkring 26 000. Medtages i beräkningen ytterligare fem kommuner, som nu ej ingår i regionplaneförbundet, är motsvarande siffror 22 000 resp 32 000, motsvarande en ökning på sex år av 10 000 fritidsfastigheter. Enligt regionplanekontorets kalkyler kommer under de närmaste trettio åren antalet fritidshus att behöva fördubblas.
För att i någon mån tillgodose den icke fastighetsägande befolkningens behov av tillgång till fri natur har inom regionen planlagts sex större friluftsreservat, omfattande sammanlagt omkring 400 km2 samt ett antal mindre reservat vid kusten och i skärgården. Mellan eller intill dessa större reservat skall alltså under de närmaste decennierna beredas plats för omkring 25 000 nya fritidshus.
De refererade planerna illustrerar mycket påtagligt den konkurrens, som råder markpolitiskt mellan önskemålet att bibehålla en fri orörd natur och bebyggelseexploateringen för fritidsändamål. Förhållandena är likartade inom de flesta av landets tättbefolkade regioner.
I kap 10 (sid 356) har utredningen framlagt en det allmänna önskemål rörande tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Bland annat har understrukits, att det för framtiden är oundgängligen nödvändigt ur naturvårdssynpunkt att hålla fritidsbebyggelsen inom landets tätortsregioner samlad och koncentrerad. Detta innebär, att den nästan undantagslöst måste detaljplaneras genom byggnadsplan. Om så sker kan områden mellan tätbebyggelsegrupperna hållas fria för den rörliga befolkningens behov. En sådan politik är till fördel för alla befolkningsgrupper.
Enligt utredningens mening har utvecklingen nu gått så långt att den fortsatta exploateringen för fritidsbebyggelse måste direkt sammankopplas med åtgärder för att säkerställa naturreservat. I annat fall kommer den icke fastighetsägande befolkningens möjligheter till vistelse i naturen inom någorlunda nära räckhåll från bostadsorten att undan för undan minska och till slut försvinna. I den konkurrenssituation. som råder i fråga om markutnyttjandet, kan den person som bygger ett fritidshus sägas få en
28