ställande och föreslår att det av naturskyddsutredningen väckta förslaget om inrättande av en central naturvårdsmyndighet bör bli föremål för nya överväganden. Länsstyrelsen uttalar härom:
Ett dylikt organ torde erfordras för att samordna de olika intressen, vilka sammanhänga med naturvårdsarbetet och göra den översiktliga bedömning, som i dagens läge torde vara nödvändig för en konstruktiv naturvård. Inom ramen för en sådan samlad bedömning torde rymmas exempelvis en så väsentlig fråga som allmänhetens behov av rekreationsområden, vilket spörsmål alltmer tenderar att sträcka sig utöver de kommunala generalplanemässiga bedömningarna. Hit hör även frågan om grusexploateringen, där den begränsade tillgången och de ofta planlösa uttagen får anses vara ett jämväl nationalekonomiskt spörsmål.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker i sitt yttrande bl a att
naturvården måste erhålla en fast kommunal förankring:
Naturskyddsutredningen lämnade i sitt i december 1950 avgivna betänkande (SOU 1951:5) en utförlig redogörelse för utredningens allmänna synpunkter beträffande samhällets naturvårdande uppgifter. De här framförda tankegångarna kan sägas äga större giltighet nu än för tio år sedan. De förändringar inom samhällslivet, som inträffat under det senaste decenniet, har medfört att ingreppen i naturen blivit alltmer omfattande. Denna utveckling kan förutses bli alltmer accentuerad i framtiden. Den ökade urbaniseringen medför bl a en omvandling av naturen, som inom vissa regioner medför stora ingrepp. Härvid är det ofrånkomligt att sådant, som i och för sig kan vara angeläget att bevara, går till spillo. Samhället måste dock vara berett att betala välståndsökningen genom uppgivande av bl a naturvärden. Emellertid — och härom torde alla ansvarskännande vara överens — måste vissa områden räddas från ingrepp. Meningsskiljaktigheterna härvidlag kan endast gälla frågan, vilka områden som skall skyddas och vilka ekonomiska resurser som kan och bör ställas till förfogande för ändamålet.
En av naturvårdens angelägnaste uppgifter synes nu vara att systematiskt »kartlägga», vilka områden, som bör för framtiden bevaras. Härmed är icke sagt att andra skyddsvärda områden utlämnas åt en ohejdad exploatering. Beträffande dessa områden, där alltså en omvandling måste tillåtas, gäller det självfallet att tillse att omvandlingen sker på ett ur samhällets synpunkter tillfredsställande sätt.
Den här antydda kartläggningen bör enligt länsstyrelsens förmenande komma till stånd i hela landet inom en mycket nära framtid. Annars riskeras att många oersättliga värden går förlorade. Detta arbete kräver emellertid en stor insats i såväl ekonomiskt som personellt hänseende. Att för uppgiften lita till frivilliga krafter, vilket hittills i stor utsträckning varit fallet, är enligt länsstyrelsens mening varken möjligt eller försvarligt med hänsyn till den ökade takt med vilken exploateringen går fram inom vissa landsändar. Samhället måste här påtaga sig ökat ansvar, och inte minst gäller det att ge kommunerna ökat administrativt ansvar för naturskyddet. Det får anses vara en stor brist för närvarande, att det icke finnes något kommunalt organ som har sig ålagt att verka i naturvårdande syfte. Ökat kommunalt ansvar härvidlag kan förmodas innebära ökad kommunal förståelse för hithörande spörsmål. Enligt länsstyrelsens förmenande bör därför kommunernas ställning i naturvårdsarbetet bli föremål för närmare utredning. Det torde böra övervägas i första hand att lägga de naturvårdande uppgifterna på byggnadsnämnderna.
Även i övrigt måste naturskyddet erhålla en fastare organisation såväl centralt
