68
och ankarplatser. Föreningen har ingivit framställningar till länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län om skydd mot bebyggelse vid lämpliga hamn- och ankarplatser. Med dessa skrivelser följde sjökort, på vilka markerats de ankarplatser, som är av speciellt intresse för båtsporten och områden som det vore angeläget att skydda ur naturvårdssynpunkt. Resultatet av dessa åtgärder har emellertid hittills icke blivit vad man hoppats på.
Mot bakgrund av dessa negativa erfarenheter fortsätter föreningen:
Det gäller därför att utnyttja de möjligheter, som myndigheterna genom strandlagen direkt anvisat för att skydda och för framtiden bevara den oskattbara tillgång som våra skärgårdar och insjöområden är. Det är en tillgång som knappast något annat land i världen äger. Hade de anslag som riksdagen anvisat — och varit beredd att anvisa — verkligen utnyttjats, skulle stora delar av de ömtåliga områdena redan nu varit skyddade för all framtid. Länsstyrelserna synes i vissa fall hava sökt undvika att fatta ståndpunkt om tillämpning av strandlagen, och i stället tillgripit utomplansbestämmelser jämlikt 119 § jämfört med 77—80 §§ byggnadslagen. Dessa bestämmelser äro bra i och för sig, men de giva icke ett verkligt skydd. Tillämpningen överlåtes ju på lokal myndighet, som självfallet icke inriktar sig på det riksomfattande intresse, som här är fråga om. Vidare är det ofrånkomligt att grannskapsförhållanden o dyl måste sätta sin prägel på tillämpningen.
I andra fall har länsstyrelser tillgripit förbud jämlikt 122 § i nämnda lag. Då det här saknats anslag till den ersättning, som skall utgå, för att bebyggelse skall kunna vägras, har tillämpningen blivit illusorisk. Tillstånd till bebyggelse kan i realiteten icke vägras.
De för framtiden enda verkliga skyddsåtgärderna äro f n fridlysning samt tillämpning av strandlagen.
Emellertid skulle ytterligare en möjlighet kunna tillkomma om i svensk rätt infördes institutet personalservitut. Härigenom skulle möjlighet beredas att skapa fritidsområden av samma typ som det milsvida Nordmarkaområdet utanför Oslo. Där äger och brukar alltjämt ortsbefolkningen sin jord, dock med viss inskränkning ifråga om nybebyggelse o dyl. Markägarna få ärlig avgäld för det intrång de lida. Det allmänna å sin sida undgår här den stora engångsinsatsen vid förvärvet samt besväret med förvaltningen.
Sammanfattningsvis förordar föreningen:
att åtgärder vidtagas för att möjliggöra en snabb inventering av Sveriges skärgårdar, samt att medel härför i erforderliga fall ställas till förfogande
att alla känsliga skärgårdsområden beläggas med förbud enligt strandlagen
att i de fall där inom sådana områden öars inre del icke täckas av strandlagsbestämmelserna, dessa inre delar beläggas med byggnadsbestämmelser jämligt 122 § i byggnadslagen
att vid fråga om bebyggelse inom »strandlagsområde» dispens gives allenast i de fall där bebyggelsen saknar betydelse ur naturvårds- eller båtsynpunkt, och således ej av tidigare angivna ekonomisk-taktiska skäl
samt att 1960 års naturvårdsutredning ingår till Kgl Maj:t med framställning om införande i svensk rätt av institutet personalservitut för staten och kommuner i fråga om fritidsreservat av skilda slag.
