Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1962 36.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

få ytterst olyckliga följder på platser, som — utan att kunna hänföras till de i 86 och 122 §§ angivna områdena — är särskilt känsliga för ingrepp på landskapsbilden. Detta förhållande är för Kopparbergs län särskilt framträdande såvitt gäller den fritidsbebyggelse, som vuxit upp eller hotar att växa upp ovan trädgränsen inom vissa delar av länets fjällvärld. En fortsatt bebyggelse skulle enligt länsstyrelsens mening allvarligt kunna förringa områdenas framtida värde.


Även om de flesta länsstyrelser redovisar ringa eller negativa erfarenheter av de naturvårdande bestämmelserna i byggnadslagen, har även en motsatt uppfattning framkommit från några län. Länsstyrelsen i Kalmar län redovisar således god erfarenhet av nämnda bestämmelser men tillägger att den goda effekten kan bero på bristfällig kunskap bland markägarna angående rätten till ersättning vid bestämmelsernas tillämpning. Än mer positiva omdömen framförs av länsstyrelsen i Gotlands län, som påpekar att bestämmelserna i 122 § byggnadslagen i detta län kommit till användning i större utsträckning än i kanske något annat län och har visat sig mycket värdefulla för reglering av glesbebyggelse. Man tillfogar emellertid att Kungl Maj:ts beslut i besvärsmål ej givit stöd för någon strängare tolkning av bestämmelsernas innebörd. Även länsstyrelserna i Hallands och Kristianstads län anför att nämnda bestämmelser varit till stor nytta.

En samordning av bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen och strandlagen anser länsstyrelsen i Östergötlands län vara önskvärd.

Sambandet mellan naturvårdsbestämmelser och regler för fastighetsbildning har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län:

Beträffande bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen har av överlantmätaren i länet framhållits, att dessa föreskrifter liksom ock strandlagsförordnanden och skyddsbestämmelser enligt naturskyddslagen uppenbarligen skola respekteras i fastighetsbildningsverksamheten men att om dylika bestämmelser saknas den nuvarande jorddelningslagstiftningen näppeligen lärer göra det möjligt att slå vakt om naturen. Han har därför ifrågasatt, huruvida icke statlig ersättning skulle kunna utgå när en fastighetsbildning under sistnämnda omständigheter vägras och om därvid kan anses uppkomma uppenbart men.


Erfarenheterna av vägstadgans naturvårdande anvisningar är genomgående goda. Gott samarbete synes råda mellan vägmyndigheterna och företrädarna för naturvården på länen. Formerna för samarbetet synes dock variera. När det gäller byggande av enskilda vägar, varvid vägstadgan ej är tillämplig, kan dock ibland uppstå störande ingrepp i landskapsbilden. Inom Kopparbergs län har sådana problem uppkommit framför allt inom fjällregionen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller med hänvisning till ett aktuellt fall (riksfyrans sträckning vid Pukavik) att det vid vägplanering är viktigt att hänsyn tas icke enbart till rena trafiksynpunkter utan även till friluftslivets och naturvårdens intressen. Avgränsningen av