Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
111

Skulle ett gruvsamhälle uppstå inom Svappavaara-området, komme Vittangi att ligga på relativt ringa avstånd från det samhälle, som kan tänkas bli större och bättre utrustat i fråga om gemensamhetsanläggningar än Vittangi. Inom själva Vittangi-området fimis emellertid järnmalmer och andra mineralfyndigheter, vilkas storlek är ofullständigt kända men som kan få inflytande på samhällsutvecklingen. En exploatering av Ekströmsbergsområdets malmer, som ligger inom Gällivare kommun, skulle sannolikt föranleda ökad bosättning inom det centrala Kiruna. Malmförekomster, vilka även efter internationell måttstock får anses som betydande, är kända vid Masugnsbyn och i Pajala socken bl. a. vid Kaunisvaara. Inom Jokkmokks socken finns fyndigheten Kallak, vars area uppskattas till 100 000 m2, och den titanrika järnmalsfyndigheten Routevare, vars area är omkring 300 000 m2. Som jämförelse kan nämnas, att det största mellansvenska järnmalmsfältet har en area av c:a 65 000 m2.

Den tidigare underskattningen av Svappavaara-fältets malmer kan ha sin motsvarighet i underskattningar av malmerna inom andra områden. Omvänt kan malmer, till vilka ortsbefolkningen nu knyter stora förhoppningar, visa sig vara små eller föga brytvärda. Osäkerheten om den framtida industriella verksamheten är sålunda stor och motsägelsefull. Å ena sidan råder arbetslöshet och risk för avfolkning, å andra sidan är naturresurser kända, som kan tänkas medföra en blomstrande utveckling inom en bygd. Liknande förhållanden råder knappast inom någon annan landsdel.

Länsstyrelsen uppskattar de initiativ LKAB tagit för ytterligare undersökning av malmtillgångarna. Det står dock klart för länsstyrelsen, att ett affärsföretag icke kan ha skäl att genomföra alla de undersökningar av naturtillgängarna, som erfordras för att det allmännas organ skall kunna fylla sina planeringsuppgifter i fråga om samhälls- och kommunikationsutveckling på lång sikt inom de berörda bygderna. Därtill kommer att de icke bearbetade malmreserverna icke är bolagets utan statens egendom, i den mån de icke helt eller delvis tillhör enskilda förtag. Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 1 april 1960 rörande provbrytning på Leveäniemi synes Eders Kungl. Maj:t också ha godtagit principen, att det är en statens uppgift att undersöka sina malmtillgångar.

En inventering av järnmalmstillgångarna kommer att ge en geologisk kartering, som får betydelse även för letning av andra värdefulla mineral och för skogsbruket. Vid remissbehandlingen av länsstyrelsens skrivelse 1956 framfördes även uppfattningen att en inventering borde ske beträffande andra mineraltillgångar. Ehuru en sådan undersökning är önskvärd och delvis även bedrives, synes järnmalmsinventeringen böra gå i första hand.

Olika uppfattningar kan råda rörande omfattningen av den föreslagna inventeringen, om metoderna för dess genomförande och tidsprioriteringen av olika undersökningsobjekt. Det kan förtjäna övervägas, hur en järnmalmsinventering bör utformas för att på bästa sätt tjäna även andra