132
Lannavaarafälten omfattar tre inom samma stråk liggande fyndigheten Kevus och Teltaja belägna 4.5 resp. 8 km söder om Lannavaara by, samt den mellan dessa liggande mindre betydande Sattavaara. År 1922 belades Kevus med 7 och Teltaja med 6 utmål, som nu försvaras av Kronan.
Fyndigheterna påträffades under åren 1920—1921 som kompass-drag. Den magnetiska kartan över såväl Kevus som Teltaja uppvisar för bägge synrerligen jämna och rätt breda drag. De-t magnetiska stömingsområdet i Kevus är cirka 700 m långt och 200 m brett; 60°-kurvan beräknas omsluta omkring 55 000 m2 och 70°-kurvan cirka 28 000 m2. Det magnetiska området i Teltaja är 900 m långt och 300 m brett. De kraftigare indikationema är något mera spridda än för Kevus: 60°-kurvan omsluter cirka 19 000 m2 och 70°-kurvan omkring 5 500 m2. I Sattavaara uppträder inom ett cirka 1 000 m långt område endast ojämna och mestadels svaga drag.
Både Kevus och Teltaja är jordtäckta; den förstnämnda fyndigheten ligger för övrigt till större delen under sjön Kurkkiojärvi. Malm har därför endast påvisats medelst borrningar. På vardera fyndigheten har 4 borrhål utförts. Av dessa har endast två nått mera betydande djup. De övriga är korta, lodräta hål, vilka huvudsakligen synes ha borrats för att påvisa malm för utmålsläggningen. Tre borrhål på Kevus har avslutats i malm. För att genomtvära malmen har man på vardera fyndigheten borrat ett hål med 45° lutning. Genom dessa hål påvisades i Kevus malm cirka 55 m under markytan och i Teltaja malm omkring 100 m under markytan. Dessa borrningar har emellertid varit av mindre värde; beroende på den lösa malmen i båda fyndigheterna blev kärnutbytet ringa. I snedhålet i Kevus påträffades dock två cirka 10 m breda partier av svartmalm. Det snett ansatta hålet i Teltaja genomtvärade en omkring 35 m bred malmzon, bestående av såväl svartmalm som blodstensmalm. Några analyser finns icke, och Högbom (1924 b) säger att »de kärnor, som erhållits, utgöres emellertid även inom de angivna malmzonerna av malmblandat gråberg, varför det synes tvivelaktigt att några större bredder av rik, helskäft malm anstå».
Källa: Högbom (1924 b).
Fyndigheten, som är belägen 32 km NÖ om Kiruna, mellan Louvinjunanen och Taavonunanen, tillhör Rederiaktiebolaget Nordstjernan och utmålslades år 1960.
Förekomsten, som består av svartmalm, är känd genom 4 borrhål. Malmarean beräknas till cirka 10 000 m2. Halterna uppgår till 30-35 % Fe, 0.06 % P och 0.3 % S.
