Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133
MASUGNSBYFÄLTEN

Masugnsbyfälten ligger inom ett från söder till norr gående, cirka 8 km långt streck, vilket i norra ändan är starkt omböjt mot väster. Sydändan av strecket ligger vid Masugnsbyn. Malmerna kan grupperas i följande mindre fält, räknat från söder mot norr: Junosuandofältet, Vähävaara, Välivaara, Vuoma, Isovaara och Nya Isovaara. Av dessa tillhör Välivaara och Isovaara de sedimentära järnmalmerna, men behandlas för helhetens skull under detta avsnitt.

Junosuandofältet, där malmen går i dagen, upptäcktes år 1644 och var den tidigast kända av de norrbottniska järnmalmerna. Fyndigheten var intill 1800-talet föremål för brytning med avbrott. Under åren 1915—1916 upptäcktes de nordligare malmerna. Hela Masugnsfältet är sedan år 1916—1917 belagt med 53 utmål, i vilka Kronan nu helt äger inmutarandelen.

Fyndigheterna är kända genom magnetiska mätningar, jordrymningar och diamantborrningar. Malmen utgörs av skarnig svartmalm, som med undantag av vissa delar i de nordligaste fälten är järnrik och i regel fosforfattig samt är rikligt uppblandad med kiser.

Junosuandofältet omfattar sex olika malmkroppar. Den sydligaste kroppen är väl känd genom blottningar kring de gamla gruvorna. På de övriga malmerna har utförts 12 diamantborrhål, av vilka 8 har genomtvärat malm.

För samtliga kroppar anges en area av 28 069 m2 rikare malm och 18 500 m2 fattigare malm. Om endast de rikare malmerna bleve föremål för en brytning, skulle dessa, under antagande av en malmprocent av 69.5, ge 77 068 ton malm och 7 314 ton slig per meter avsänkning. Genomsnittshalten för den rikare malmen är 56.1 % Fe (varierar mellan 47.7 och 66 %), 0.014 % P (varierar mellan 0.006 och 0.027 %) och 1.9 % S (varierar mellan 0.5 och 4.2 %). Om även de fattigare malmerna som håller 35 à 40 % Fe bröts, skulle dessutom tillkomma 14 190 ton slig per sänkmeter. Sålunda skulle den totala malmfångsten inom hela fältet i runt tal uppgå till 100 000 ton malm och slig för varje avsänkt meter.

Troligt är att samtliga malmer måste behandlas genom anrikning, dels beroende på den varierande järnhalten, dels på grund av den jämna höga svavelhalten. Enligt Högbom (1921 b) skulle järnhalten därvid kunna uppbringas till 65 à 68 % Fe, men svavelhalten torde förbli hög (0.5—1 % S) på grund av att de förekommande kiserna till stor del utgörs av magnetkis. Sistnämnda uppgift motsägs av Asplunds utredning (1920), i vilken framhålls att det inte bör stöta på några större svårigheter att få bort det mesta av svavlet genom anrikning och återstoden genom sintring, då svavlet till större delen förekommer som svavelkis.

Genom de utförda borrningarna har malm påvisats ned till ett djup av cirka 110 m.