Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

138

indikationer varierar mellan 20 och 40 m. Den magnetiska kartan tyder på att malmen sidostupar mot norr.

Fältet år jordtåckt. Malmen, som är känd genom 4 jordrymningar och 4 diamantborrhål, ligger i en syenitporfyr och består av svartmalm med kraftig inblandning av svavelkis och något kopparkls. De malmförande partierna är rikligt uppblandade med grönskarn och porfyr. Den mäktigaste sammanhängande malmen har påträffats i det borrhål, som utfördes inom östra delen av fyndigheten. Detta borrhål har genomtvårat 38 m malm längs med borrhålet räknat. I de övriga hålen uppvisar malmen ingen större sammanhängande mäktighet på grund av rikligt förekommande inlagringar av ofyndigt berg. Genom diamantborrningarna påvisades malm ned till ett djup av 50 m under dagen.

Svartmalmen har på grund av svavelkisinblandningen en hög svavelhalt. Analyser av prover tagna från jordrymningarna visar 55.2 à 65.2 % Fe, 0.021 à 0.130 % P och 4.26 à 5.85 % S. Den högre fosforhalten torde vara beroende på körtelformiga inlagringar av apatit i malmen. Analys av malm. vari inga apatitinlagringar kunna iakttagas, har givit endast 0.004 % P.

Asplund ( 1920) och Högbom (1921 a) har beräknat fyndighetens area till 16 900 m2. Enligt Berglund (1924) uppges arean till 10 000 m2. Asplund och Högbom uppger vidare, att under antagande av en malmprocent av 83 % för hela fältet skulle 51 625 ton malm med i medeltal 52.7 % Fe, 0.16 % P och 2.8 % S per sänkmeter kunna erhållas.

Källor: Asplund (1920), Berglund (1924), Högbom (1921 a).

Skarnjärnmalmer med area mellan 5 000 och 10 000 m2

ALTAVAARA

Altavaara järnmalmsfyndighet, vilken är belägen 2 km SSO om Jukkasjärvi by, upptäcktes år 1897 som ett kompassdrag. Den magnetiska kartan över området visar ett rätt omfattande störningsområde, inom vilket endast svaga drag förekommer. Genom senare utförda diamantborrningar kunde konstateras, att en fattig impregnation av svartmalm i leptit föreligger. Enligt en av Asplund (1920) utförd beräkning skulle fyndigheten högst omfatta 10 000 m2 med cirka 30-%-ig malm.

I samband med de flygmagnetiska mätningar SGU utförde år 1958 framkom en indikation, som visar att fyndigheten har en sydlig fortsättning som icke tidigare varit känd. Under åren 1960—1962 övermättes såväl fyndigheten som denna indikation magnetiskt och gravimetriskt.

Källor: Asplund ( 1920), Geijer (1980).