Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
139
KARHUJÄRVI

Fyndigheten, som är belägen 11 km NV om Pajala, tillhör Rederiaktiebolaget Nordstjernan och utmålslades år 1962.

Malmen, som utgörs av kisig svartmalm, är undersökt genom 5 borrhål. På en area om cirka 6 000 m2 håller malmen omkring 42 % Fe och mellan 2 och 4 % S. Den avviker från alla övriga skarnjärnmalmer genom en relativt hög fosforhalt, som uppgår till mellan 0.1 och 0.8 % P.

KESKINEN KÄYRÅVAARA

Käyrävaara malmfält ligger 5 km norr om Krokviks station samt 2 km norr om byn Käyrävuopio. Avståndet till Kiruna centrum är 15 km i sydsydöstlig riktning. Fältet belades år 1904 med 4 utmål och tillhör sedan är 1944 Rederiaktiebolaget Nordstjernan.

Fyndigheten har undersökts genom magnetiska mätningar, blottningsarbeten och diamantborrningar. De sistnämnda omfattade 3 borrhål. Genom dessa undersökningar konstaterades två större malmlinser. Den sammanlagda arean av dessa beräknas uppgå till 6 500 m2. Borrningarna visar emellertid, att arean troligen minskar mot djupet.

Malmen består av pyroxenrik svartmalm rikligt uppblandad med svavelkis. Järnhalten är låg, analyser av borrkärnor visar mellan 39 och 42 % Fe, ett rikare prov gav 52.2 % Fe. Svavelhalten uppgår till mellan 1 och 2 % S. Fosforhalten varierar mellan 0.04 och 0.07 % P.

Källor: Berglund (1924), Geijer (1930).

LAUKUJÄRVI

Laukujärvi malmfält är beläget vid norra stranden av Laukujärvi, 1 km väster om Laukujärvi by. Avståndet till Kiruna centrum är omkring 30 km i östlig riktning. Fyndigheten, som år 1902 belades med 6 utmål, tillhör sedan år 1907 Ekströmsbergs statsgruvefält.

Inom malmfältet finnes såväl järnmalm som kopparmalm. Järnmalmen undersöktes kring sekelskiftet genom magnetiska mätningar och genom jordrymningsarbeten. I samband med SGU:s malmletningsarbeten hittades år 1952 väster om järnmalmen ett antal rika kopparmalmsblock, vilket resulterade i att nya undersökningar gjordes under åren 1952—1953. Området mättes geofysiskt, och därefter utfördes geologiska karteringar och diamantborrningar. De senare omfattade endast uppborrning av kopparmineraliseringen. Sammanlagt utfördes 16 borrhål.