140
Järnmalmen ligger som en inlagring mellan en grönsten i norr och en kalksten i söder. Längden av det järnmalmsförande stråket är cirka 800 m, bredden är i regel 10—20 m, men kan ställvis uppgå till 70 m. Norra delen av stråket består av skarnig svartmalm uppblandad med svavelkis och kopparkis. Södra delen av stråket uppbyggs av enkalkig blodstensmalm med inblandning av svartmalm. Analyser av generalprov från olika delar av malmen visar 56.9 à 60.0 % Fe, 0.013 à 0.336 % P och 0.016 à 0.018 % S. Malmarean av det rikaste malmpartiet har beräknats till 2 500 m2, men medtas de fattigare delarna torde arean röra sig om cirka 10 000 m2.
Kopparmineraliseringen utgörs av hårdmalmstyp: i en porfyrbreccia eller ett porfyrkonglomerat uppträder kopparkis utan inblandning av andra kiser. Inom det kopparmalmsförande området finns inga blottningar och borrhålen har ansatts på grundval av resultaten av de geofysiska mätningarna. De elektriska indikationerna och de resultat som erhållits genom borrningarna visar, att det kopparmalmsförande stråket börjar strax väster om nordändan av järnmalmen och sträcker sig vidare västerut efter en omböjning mot söder. Längden av det kopparmalmsförande stråket uppgår till ungefär 1 km. De hittills utförda borrningsarbetena är av allt för liten omfattning för att man skall kunna draga några slutsatser om kopparmineraliseringens utbredning och halter. Någon brytvärd mineralisering med större mäktighet har dock inte påträffats.
Källor: Berglund (1924), Petersson & Svenonius (1899).
Rakkurijärvi malmfält är beläget 7 km söder om Kiruna centrum, avståndet till riksgränsbanan är 1 km i östlig riktning. Fyndigheten ligger inom Kiruna statsgruvefält och är sedan år 1907 i statens ägo.
År 1898 upptäcktes fyndigheten som ett kompassdrag. Längden av det magnetiska störningsområdet är cirka 700 m och bredden av detsamma omkring 100 m. Berggrunden är både inom det magnetiska området och däromkring jordbetäckt. Endast inom norra delen av fältet har det varit möjligt att blotta malmen i en jordrymning. Diamantborrningar har utförts, men de har dock lämnat föga resultat på grund av bergets vittrade beskaffenhet. Den malmen omgivande bergarten utgörs av porfyrit. Malmen som är provtagen på ett enda ställe, beskrives som en vittrad svartmalm med talk, hornblände, apatit och svavelkis. Ett stuffprov gav vid analys 42.3 % Fe, 0.25 % P och 0.21 % TiO2.
Källor: Berglund (1924), Geijer (1910, 1930).
