Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

142

Jokkmokk är 37 km i sydöstlig riktning. Fältet belades år 1949 med 2 utmål för Kronans räkning.

Förekomsten upptäcktes år 1947 i samband med SGU:s fältarbeten. Under åren 1947—1948 blev fältet föremål för omfattande undersökningar. Efter geologisk kartering och magnetisk mätning utfördes grävningar och diamantbormingar, som omfattade 7 hål. Av dessa utfördes fem på själva fyndigheten, de övriga utsattes på en stark magnetisk indikation V om förekomsten.

Malmen uppträder som oregelbundna, slirigt fingrande lager i leptit, och består till övervägande del av svartmalm med något varierande mängder (upp till 1/3) av blodsten. Gränsen mot leptitenx är ställvis flytande, och inom malmen förekommer ofta en kvartsrandning och i mindre utsträckning en fältspatrandning. Denna inblandning av icke malmbildande mineral medför, att järnhalterna är förhållandevis låga. Analyser av prover tagna dels ur gropar, dels av borrkärnor, visar en genomsnittshalt för den totalt kända malmen av 35-38 % Fe, 0.04 % P, 0.6 % S, 0.4 % Mn och 0.1 % TiO2. SiO2-halten uppgår till 38 à 39 %.

Den sammanlagda arean för de av leptit åtskilda järnmalmslagren har beräknats till cirka 97 000 m2. Järnhalten inom den västligaste delen av fyndigheten är något högre. Genomsnittshalten för denna del, med en area av mellan 20 000 och 25 000 m2, är 39—42 % Fe.

Om man räknar med en specifik vikt på 3.5 för malmen och med en area på omkring 100 000 m2, skulle man sålunda kunna utta 350 000 ton anrikningsmalm per meter avsänkning. Genom de utförda borrningarna har malm påvisats ned till ett djup av ungefär 90 m.

De två borrhål som utsattes väster om själva fyndigheten genomtvärade endast smalare malmsektioner.

Källa: Eriksson & Ödman (1948).

TORNEFORS

År 1949 utförde SGU geofysiska mätningar i trakten av Junosuando by, varvid ett omkring 1 km långt kraftigt magnetiskt drag påvisades inom själva byn.

Malmen, som är känd genom 5 diamantborrhål, består av en kvartsbandad svartmalm med inblandning av svavelkis och kopparkis. Malmarean har uppskattats till 10 000 à 15 000 m2. Järnhalten är låg; analyser från borrhål, i vilka relativt sammanhängande malm påträffats, visar 26.5 à 45 % Fe. Fosforhalten varierar mellan 0.05 och 0.15 % P. Analyserna visar dessutom 1.5—5 % S och 9—49 % SiO2.

Källa: Eriksson (1951).