Sedimentära järnmalmer med en area mellan 5 000 och 10 000 m2
Marjarova järnmalmsfyndighet, som är belägen 22 km VNV om Pajala by, upptäcktes år 1919 och belades år 1920 med 5 utmål. Den magnetiska kartan över området visar en cirka 1 km lång indikation, som är tämligen kraftig men mestadels ganska smal. I den västra ändan är indikationen omböjd och bredare. 70°-kurvan på den magnetiska kartan omfattar ungefär 6 000 m2.
De blottningar, som utfördes på den smala delen av indikationen, har alla givit negativa resultat. Endast svagt malmhaltigt berg har påträffats. En blottning på dragets breda del visar, att malm med cirka 50 % Fe föreligger. I schaktningen, i vilken sidostenen aldrig frilades, påträffades en omkring 8 m bred malm.
Malmen består av en kvartsig och skarnig svartmalm, som är tämligen kisfri.
Källor: Geijer (1923, 1930), Högbom (1924).
Titanjärnmalm
Ruoutevare titanjärnmalmsfyndighet är belägen i Kvikkjokksfjällen, 12 km NV om Kvikkjokk. Avståndet till Jokkmokk är 110 km i östsydöstlig riktning. Avståndet till närmaste punkt på inlandsbanan, Porjus station, är 97 km i östlig riktning. Malmfältet undersöktes första gången redan i slutet av 1700-talet, och efter att ha varit inmutat av privatpersoner i flera repriser förklarades Ruoutevare år 1910 som statsgruvefält.
Alltifrån år 1890 fram till år 1909 utfördes rätt omfattande undersökningar av fyndigheten. År 1892 mättes förekomsten magnetiskt. Vidare utfördes geologisk kartering och provtagning. Under åren 1907—1909 borrades 7 diamantborrhål; två i privat regi och de övriga av SGU.
Det malmförande området har en längd av ungefär 1 500 m och en bredd av i medeltal 200 m. Den malmförande bergarten är en anortosit och anortositgabbro, i vilken malmen uppträder som en flackt liggande skiva. Malmen går i dagen i fältets östra del och stupar sedan flackt mot SV. Malmen består av titanomagnetit, ilmenit och spinell med inblandning av korund, plagioklas, olivin, pyroxen och granat.
Diamantborrningarna visar, att malmens mäktighet varierar mellan 20 och 30 m. I fältets östra del uppgår dock mäktigheten till 60 m. Arean av det malmförande området har beräknats till 300 000 m2, men om icke
