inmutningssystemet skulle emellertid, såsom redan inledningsvis antytts, innebära en synnerligen genomgripande reform, som enligt utredningens mening icke bör komma i fråga annat än efter en förutsättningslös utredning, vid vilken icke blott de speciella förhälladena beträffande Norrbotten måste beaktas utan hänsyn även tagas till hela den svenska gruvhanteringen.
Även andra omläggningar i syfte som förut angivits har diskuterats inom utredningen, däribland frågan om en ändring i gruvlagens bestämmelser om statsgruvefält.
Betämmelser om statsgruvefält infördes i vår gruvlagstiftning 1910. Ett viktigt syfte var då och får fortfarande anses vara att undvika de olägenheter, som kan vara förenade med att enskilda tillåtes verkställa inmutning kring området för en fyndighet, som tillhör kronan eller vari kronan har del. Med anordningen torde emellertid även vara avsett att åt kronan bevara rätten till värdefullare mineraltillgångar på kronojord. Antalet statsgruvefält är för närvarande sexton. De är belägna inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Nuvarande regler om statsgruvefält återfinnes i 5 § gruvlagen. Enligt denna paragrafs första punkt får inmutning för annan än kronan icke ske på område å kronojord, som genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t. Den inskränkning i den fria inmutningsrätten, som bestämmelsen innebär, skall emellertid ej gälla, om Kungl. Maj:t beviljat dispens. Dispens får enligt lagen meddelas endast när synnerliga skäl föreligger.
Frågan om rätt att utlägga statsgruvefält — förutom på kronojord — även på enskild mark väcktes av socialiseringsnämnden i dess år 1927 avgivna yttrande rörande allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. I propositionen med förslag till gruvlag (prop. 1938:40 s. 117 f) framhöll föredragande departementschefen att det, om kronans andelsrätt i varje gruva löstes från beroendet av markägande, kunde synas följdriktigt att vidga möjligheten att utlägga statsgruvefält till att gälla även beträffande enskild jord. Att utläggandet av statsgruvefält innebar en inskränkning av den fria inmutningsrätten behövde icke i och för sig föranleda betänkligheter. Departementschefen kunde likväl icke biträda socialiseringsnämndens förslag. Som skäl härför anfördes följande.
Mot förslaget att möjliggöra utläggande av statsgruvefält jämväl å enskild jord har dock i yttrandena åberopats vissa synpunkter, som icke lär kunna frånkännas berättigande. En obegränsad befogenhet att utlägga statsgruvefält synes öppna möjlighet för statsmakterna att — i annan ordning än den som gäller för stiftande av allmän lag — efter hand tillskapa ett rättstillstånd, som väsentligen avveke från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru det icke torde behöva antagas, att statsmakterna skulle komma att missbruka nämnda möjlighet, synes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant förhållande torde emellertid knappast kunna förordas att
