nämnda befogenhet över huvud taget göres vidsträcktare än vad nu är fallet. Mot att utlägga statsgruvefält å enskild jord talar bland annat den omständigheten att en privat jordägare, som upptäckt en fyndighet å sin mark, skäligen bör vara berättigad att förvärva inmutningsrätt till densamma.
Skäl kan åberopas för att ånyo aktualisera frågan om statsgruvefälts utläggande på enskild mark. Därigenom skulle statens ställning kunna stärkas och därmed tendenser till splittring av rättigheterna till mineralfyndigheter lättare kunna motverkas. Utredningen har emellertid funnit sig böra avstå från att ingå på en närmare prövning av frågan om ändrade grunder för inrättande av statsgruvefält. En ändring av sådan principiell innebörd, som torde böra gälla för hela landet och bli av permanent natur, förutsätter närmare överväganden i flera hänseenden, icke endast beträffande de skäl som enligt vad nyss sagts under förarbetena till gruvlagen anfördes mot statsgruvefält på enskild mark.
Som framgår av den sammanställning över inmutningar inom Norrbottens län, vilken fogats härvid som Bilaga 3, har inmutningsverksamheten i länet ökat icke obetydligt fr. o. m. senare hälften av 1950-talet. Denna ökning har otvivelaktigt ett visst samband med den förändrade malmletningstekniken. Genom att såväl staten som de malmletande företagen övergått till flygprospektering har under det sista årtiondet erhållits ett stort antal indikationer, vars orsaker kan vara osäkra. Man har därför inmutat avsevärt större områden nu än som var erforderligt med äldre prospekteringsmetoder, med vilka endast mindre områden kunde medhinnas. Även med beaktande härav måste emellertid det förhållandevis stora antalet inmutningar uppfattas som ett tecken på ett ökat intresse för de norrbottniska malmerna från olika malmletares sida.[1]
Oavsett om och när en mera omfattande översyn av den svenska gruvlagstiftningen kommer till stånd måste det anses angeläget att de nuvarande rättsreglerna icke tillåtes leda till att de brytvärda malmerna i Norrbotten splittras på alltför många händer, en utveckling som med hänsyn till vad nyss anförts om intresset för dessa malmer icke kan uteslutas. Så mycket mera gäller detta inför den omfattande prospekteringsverksamhet i statlig regi inom länet som utredningen nu föreslår. Utredningen anser med hänsyn härtill övervägande skäl tala för att rätten för enskilda att inmuta i Norrbotten inskränkes under en begränsad tid. Genom bestämmelser härom skulle en återgång kunna sägas ske till förhållanden liknande dem som rådde i länet under förra delen av detta århundrade. Från år 1902 intill dess nuvarande gruvlag trädde i kraft den l januari 1940 var nämligen rätten till inmutning inom de nordligaste delarna av landet begränsad. Den sista av de lagar, som innehöll sådana inskränkande bestämmelser, nämligen lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning
- ↑ Jfr Bilaga 5, vari för vissa år redovisas antalet utfärdade mutsedlar för järnmalm i Norrbottens län, fördelade efter inmutare.
