62
inom vissa län, föreskrev att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans räkning än kronans ej utan Kungl. Majt:s för särskilt fall givna tillstånd finge ske på kronojord, som ej innehades under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe.
Utredningen har ej ansett sig böra föreslå att de nya bestämmelserna göres tillämpliga inom andra delar av landet än Norrbotten. Att ett sålunda begränsat inmutningsförbud kommer att medföra icke önskvärda konsekvenser på andra håll inom vårt land anser utredningent knappast behöva befaras.[1] Däremot kan under vissa förutsättningar en inskränkning i den fria inmutningsrätten inom Norrbotten innebära en risk för minskad prospektering inom länet. Härom må först helt allmänt anmärkas, att enskilt kapital icke torde stå till buds för en malmletningsverksamhet, om icke den som först upptäcker en fyndighet har vissa möjligheter att förvärva bearbetningsrätt till densamma eller, i varje fall, rätt till ersättning för upptäckten. Såsom tidigare betonats ligger det i den fria inmutningsrättens princip att uppmuntra till sökande efter mineral. Även inom ramen för gruvrättsliga system, som bygger på andra principer, kan emellertid upptäckarens intresse av utbyte av sitt fynd tillgodoses i den utsträckning, som må anses erforderlig för att uppmuntra till prospektering. Utredningen vill såsom ett exempel på hur frågan lösts i en koncessionslag hänvisa till bestämmelsen i 45 § uranlagen, enligt vilken den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan får koncession, av denne få skälig gottgörelse. Enligt uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1960:160 bör denna gottgörelse omfatta ersättning för upptäckarens kostnader, däri givetvis inbegripet beräknad kostnad för egen arbetsinsats, samt något slag av »hittelön», varvid hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.[2]
När 1926 års lag upphävdes i samband med gruvlagens tillkomst, framhölls detta som en åtgärd ägnad att befrämja malmletning. Denna uppfattning torde ha ägt sin riktighet. 1926 års lag tillgodosåg nämligen icke behovet av stimulans till malmletning. För att annan än kronan skulle få inmuta på odisponerad kronojord förutsattes som förut anmärkts Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna tillstånd. Bestämmelsens formulering innefattade tydligen icke någon befogenhet för Kungl. Maj:t att på förhand helt allmänt tillstädja inmutning av alla fyndigheter, som upptäcktes inom ett område. En ny lag, som inskränker den fria imnutningsrätten i Norrland,
- ↑ 1902 års lag i ämnet avsåg endast inmutningar inom Norrbottens län. Genom en ny lag 1907 utsträcktes bestämmelsernas tillämplighet till att omfatta även Västerbottens och Jämtlands län. Till stöd härför åberopade föredragande departementschefen i prop. 1907:120, att antalet inmutningar i sistnämnda båda län hade ökats högst betydligt, vilket tydde på en begynnande gruvspekulation i dessa län. »Tillbörlig omtanke för framtiden» ansågs därför väl motivera ett utsträckande av lagstiftningen.
- ↑ Jfr även den i översikten över utländsk gruvlagstiftning lämnade redogörelsen för fransk rätts regler om koncession för bearbetning av de vanliga malmerna (les mines). — Se därjämte 7 § stenkolslagen.
