Att så skett beror på att denna rätt nära sammanhänger med rätten att hos myndighet utfå handlingen. Till sin natur skiljer sig icke rätten att genom tryckt skrift offentliggöra handlingar från rätten att meddela uppgifter i tryck… Rätten att offentliggöra allmänna handlingar hör således i systematiskt hänseende samman med övriga former av tryckfrihet» (SOU 1947:60 s. 46). När sålunda de sakkunniga av systematiska skäl sammanförde bl. a. rätten att i tryckt skrift offentliggöra allmänna handlingar och att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst (kap. 1 § 1), kunde de sakkunniga icke bibehålla det gamla undantaget för allenast sekretessbelagda handlingar utan måste ha en vidare formulering. Rörande den ökade frihet, som omformuleringen måhända medförde för civillagstiftaren, tänkte sig grundlagsstiftaren icke, att friheten skulle begagnas så att av myndighet upprättade handlingar såsom huvudprincip förlänades auktorsskydd. Däremot anförde de tryckfrihetssakkunniga: »Författarrätt synes sålunda böra vara bibehållen i vissa fall, då litterära eller vetenskapliga arbeten ingivas till myndighet, exempelvis då vetenskapliga skrifter, särskilt otryckta sådana, åberopas vid sökande av professur eller annan befattning. Det tillkommer emellertid icke tryckfrihetsförordningen att lösa dessa spörsmål» (SOU 1947: 60 s. 218). Man får ett starkt intryck av att de sakkunniga tänkt på privatpersoners behöriga intressen i vissa särskilda fall. Att däremot som huvudprincip förläna auktorrätt, när myndigheter upprättat handlingar, torde för grundlagsstiftaren ha framstått som en ny begränsning av »ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning». TF kap. 1 § 1.
Auktorrättskommittén anför att »i vissa fall handlingar av detta slag (allmänna handlingar) äro av sådan beskaffenhet, att de i och för sig kunna utgöra föremål för upphovsmannarätt». Kommittén hänvisar till »en allmän princip i tryckfrihetsförordningen, att dess bestämmelser icke ingripa i gällande privaträttsliga regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt». Därvid erinrar kommittén om TF 1: 8, att rörande upphovsmannarätt gälle vad i lag är stadgat (SOU 1956: 25 s. 165).
Men av min utredning framgår, att friheten att trycka allmänna handlingar hittills har varit den gamla, uttryckligen grundlagsfästa, offentligrättsliga principen, vilken såsom primär gällt före och över privat rätt. Kommitténs uttalande om privaträttsliga rättsgrundsatser, i vilka tryckfrihetsförordningen icke ingriper, innebär — om jag så får säga — ett upp- och nedvänt, felaktigt betraktelsesätt. Den åberopade TF 1: 8 hade sin motsvarighet redan 1876 (se ovan), trots att rätten att trycka allmänna handlingar var obegränsad av privat rätt.
Den motsättning mellan kommitténs och min grunduppfattning, som nyss karakteriserats, tager sig uttryck även då man kommer till de aktuella realiteterna. Kommittén skriver, att det publicitetsintresse, som ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att offentliggöra allmänna handlingar, »måste tillgodoses jämväl genom särskilda regler inom den upphovsmannarättsliga lagstiftningen»; därvid hänvisas till 1919 års lag § 9 p. 1 (SOU a. st.). Men § 9 p. 1 var blott deklarativ — dvs. återgav och förtydligade vad som redan låg i TF — paragrafen var icke konstitutiv (se ovan). Någon ändring däri skedde icke vid det kritiska tillfället 1949, då tryckfriheten försågs med den obestämda reservationen »med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet» — medan reserva-
