avgifterna som tas ut under en period inte får vara högre än de totala kostnaderna under perioden.
Direktivet hindrar inte att myndigheternas verksamhet finansieras med avgifter. Det avgörs av svenska bestämmelser. Den generella rätten för statliga myndigheter att ta ut avgifter regleras i avgiftsförordningen (1992:191). Enligt 4 § får alla myndigheter ta ut avgifter om verksamheten är av tillfällig natur eller av liten omfattning. I andra fall krävs särskilda bemyndiganden för att få ta ut avgifter, som oftast finns i myndigheternas instruktioner eller regleringsbrev. Grundprincipen för avgifternas storlek är att de ska beräknas så att de ger full kostnadstäckning.
Den generella regleringen av kommunernas uttag av avgifter finns i kommunallagen (1991:900). Den ställer inga krav på att kommunerna ska ta ut avgifter. Men när de gör det är huvudprincipen enligt lagen att avgifterna inte får vara högre än kostnaderna för de varor eller tjänster som avgifterna avser (självkostnadsprincipen). Men också här gäller att det är de totala intäkterna som inte får överstiga de samlade kostnaderna för en viss verksamhet och inte den enskilda prestationen.
Utredningens slutsats var att PSI-direktivets krav på avgifternas maximala storlek redan var väl uppfyllt med de befintliga svenska bestämmelserna. För att tydligt uppfylla direktivets krav föreslog dock utredningen att principen och formuleringen skulle slås fast i en särskild paragraf i den föreslagna lagen om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen. Någon ytterligare ny reglering behövdes inte enligt utredningen. När och hur myndigheterna får ta ut avgifter var redan reglerat, och hur avgifterna ska beräknas behövde inte regleras. Det skulle också i fortsättningen bestämmas i enskilda fall av regeringen, myndigheterna och kommunerna.
I sitt förslag till ny lag följde regeringen i stort sett utredningens förslag.[1] Den enda förändringen var att också avgifter som myndigheterna tar ut för att tillhandahålla handlingar ska räknas till intäkterna. Jämfört med utredningens förslag innebär det i vissa fall ett något lägre tak för hur stora avgifter som får tas ut för vidareutnyttjande.[2]
