begränsade. Att samla in och framställa informationen kan däremot innebära höga kostnader. Men i praktiken har avgifterna för att vidareutnyttja handlingar ingen stor betydelse för de allra flesta myndigheter, oavsett enligt vilken princip de beräknas. Deras insatser för att tillhandahålla handlingar för vidareutnyttjande utgör en marginell del av den totala verksamheten. De eventuella inkomsterna från avgifter påverkar inte myndigheternas ekonomi nämnvärt.
En grundläggande tanke med vidareutnyttjande är att informationen redan har samlats in och framställts av myndigheterna inom ramen för deras uppdrag och ordinarie verksamhet. PSI-direktivet innebär inte att någon kan begära att en myndighet ska samla in eller framställa information som myndigheten inte själv behöver eller har i uppdrag att ta fram. Inte heller att en myndighet ska fortsätta att samla in eller framställa information som den inte längre behöver för att utföra sitt uppdrag.[1] Myndigheternas kostnader för informationen påverkas därför knappast av om någon vill vidareutnyttja den eller inte. Om myndigheterna tar ut avgifter som täcker de direkta kostnaderna för att tillhandahålla och sprida informationen så påverkas deras ekonomiska resurser över huvud taget inte av att informationen vidareutnyttjas. Om avgifterna sätts så att de också täcker hela eller en del av kostnaden för att samla in och framställa informationen så kan vidareutnyttjandet innebära att myndighetens resurser ökar, förutsatt att någon är villig att betala så mycket. Men i de flesta fall handlar det om marginella tillskott, eftersom efterfrågan på informationen är begränsad.
I sammanhanget bör också nämnas att det kan vara förenat med väsentliga kostnader för myndigheter att ta ut avgifter, bland annat för att fakturera och bevaka betalningar. Också den som ska betala avgiften drabbas av sådana kostnader. Särskilt när avgifterna beräknas enligt marginalkostnaderna för att tillhandahålla och sprida informationen kan det handla om så små belopp att kostnaderna för att administrera avgifterna blir högre än själva avgifterna. Då kan det vara rationellt att slopa avgifterna helt, eller att göra det möjligt för vidareutnyttjarna att själva hämta den information de önskar via internet utan att belasta myndighetens resurser. Flera statliga myndigheter och kommuner har valt att gå den vägen, i enlighet med tankarna bakom så kallade öppna data.[2]
Dit hör Sveriges
- ↑ En myndighet kan förstås välja att göra det ändå, till exempel som ett uppdrag som myndigheten utför mot avgift. Förutsättningen att det är förenligt med myndighetens uppdrag. Den information som samlas in på uppdrag av en extern beställare omfattas dock inte av PSI-direktivets regler.
- ↑ Begreppet öppna data beskrivs i kapitel 2.
