skulle resa ut i verlden och skaffa sig hustrur, och hustrun skulle kunna spinna och väfva och sy en skjorta på dagen; men vill du göra det och vill du bli min hustru, så vill jag inte resa längre, sade Askepilten till dockan i gräset. Ja, det ville hon gerna och skyndade sig med att få spunnet och väfvet och skjortan sydd, men den blef så liten, så liten, icke längre än som så ...
Denna reste Askepilten hem med; men då han kom fram med den, blygdes han för att den var så liten; likväl sade kungen, att han skulle få henne, och så drog Askepilten glad och förnöjd tillbaka för att hemta lilla kärestan sin. Då han kom till dockan i gräset, ville han ta henne upp till sig på hästen; men nej, det ville hon icke; hon sade, att hon ville sitta och åka i en silfversked, och hon hade sjelf två små hvita hästar, som skulle dra henne. Så reste de åstad, han på hästen och hon i silfverskeden, och begge hästarna, som drogo henne, voro två små hvita möss; men Askepilten höll sig alltid på andra sidan om vägen, för han var så rädd, att han skulle komma att rida öfver henne, eftersom hon var så fasligt liten. Då de voro komna ett stycke på vägen, kommo de till ett stort vatten; der skyggade Askepiltens häst, rusade öfver åt andra sidan af vägen och stjelpte omkull skeden, så att dockan i gräset föll i vattnet. Askepilten blef nu öfversiggifven, för han visste icke hur han skulle få upp henne igen; men snart kom der ett hafstroll upp med henne, och nu hade hon blifvit lika stor som en annan fullvuxen menniska och mycket vackrare än hon var förut. Så satte han henne framför sig på hästen och red hem.
