Dockan i gräset.
Det var en gång en kung, som hade tolf söner. Då de blefvo stora, sade han till dem, att de skulle draga ut i verlden och söka sig hustrur; men de skulle kunna spinna och väfva och sy en skjorta på en dag, eljest ville han icke ha dem till sonhustrur. Åt hvar och en af sönerna gaf han en häst och en ny rustning, och så drogo de ut i verlden att söka sig hustrur; men då de hade kommit ett stycke på väg, sade de, att de icke ville ha med sig Askepilten, ty han dugde ingenting till. — Ja, Askepilten måste stanna efter, han, det var ingen annan råd, och han visste icke hvad han skulle g öra, eller hvart han skulle vända sig; då blef han så sorgsen, att han steg af hästen och satte sig ned i gräset och grät. Men då han hade suttit en liten stund, började en af tufvorna i gräset att röra sig, och fram ur den kom ett litet hvitt ting, och då det kom närmare, såg Askepilten, att det var en liten vacker flicka, men hon var så liten, så liten. Hon gick fram och frågade honom, om han icke ville komma ned och se efter dockan i gräset. Jo, det ville han, och det gjorde han också.
Då han hade kommit dit, satt dockan i gräset på en stol; hon var så dejlig och fager, och så frågade hon Askepilten hvart han skulle och hvad ärende han reste i.
Han berättade, att de voro tolf bröder och att kungen hade gifvit dem häst och rustning och sagt, att de
