att de blefvo sömniga allesamman. Anden och gåsen satte sig i en vrå, men tuppen och hönan flögo upp på en pinne.
Då gåsen och anden väl somnat, tog räfven och lade gåsen på glöden och stekte den. Hönan kände att det luktade svedt; den hoppade upp på en högre pinne och sade halft i sömnen: »Fy, här stinker så, här stinker så!»
»Åh, prat,» sade räfven, »röken slår bara ned igenom skorstenen, sätt dig och sof och håll mun!»
Så somnade hönan igen. Räfven hade knapt fått gåsen i sig, förrän han gjorde det samma med anden, tog henne och lade henne på glöden och stekte henne och till att spisa.
Då vaknade hönan igen och hoppade upp på en högre pinne. »Fy, här stinker så, här stinker så!» sade hon, och då fick hon upp ögonen och fick se, att räfven hade ätit upp dem begge två, både gåsen och anden, då flög hon upp på den högsta pinnen och satte sig der och tittade upp genom skorstenen. »Nej, nej, se så många vackra gäss der flyger!» sade hon till räfven. Mickel ut och skulle hemta sig en fet stek till. Då väckte hönan tuppen och sade, huru det hade gått med Gasse Vasse och Ande Vande. Då flögo Hane Pane och Höne Pöne ut genom skorstenen, och om de icke hade kommit till Dovrefjäll, hade det visst varit förbi med hela verlden.
