Sida:Sagobok för barn.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105
HERRE-PER.

jag lånar bort brödspaden, får jag alltid en smakbulle,» sade han; — men den yngste hade ingenting att välja på; ville han ha något, så måste det bli katten. »Om jag lånar bort katten, så får jag ingenting för den,» sade han; »får katten litet mjölk, så vill han ha den sjelf. Men jag vill ta den med mig ändå; det är synd, att han skall gå här och fara illa.»

Så drogo bröderna ut i verlden, för att försöka sin lycka, och hvar och en tog sin väg; men då den yngste hade gått en stund, sade katten: »Du skall nog få lön för det att du inte ville jag skulle bli qvar. Nu skall jag gå bort i skogen och få fatt på några rara djur, sedan skall du gå opp på kungsgården, som du ser der borta, till kungen, och säga, att du kommer med en liten sändning till honom. När han då frågar, hvem den är ifrån, skall du säga att den är från Herre-Per.» — Ja, Per hade icke väntat länge, förr än katten kom med en ren från skogen; han hade sprungit upp i hufvudet på renen, och då han hade satt sig mellan hornen, sade han: »Går du nu inte rakt upp till kungsgården, så klöser jag ut ögonen på dig.» Renen tordes då icke annat. Då nu Per kom till kungsgården, gick han in i köket med renen, och sade: »Jag kommer med en liten sändning till kungen, om han inte vill försmå den.» Kungen kom ut i köket, och då han såg den stora, vackra renen, blef han mycket glad. »Men, käre min vän! Hvem är det som skickar mig en så präktig sändning?» sade kungen. »Jo, den kommer från Herre-Per!» sade gossen. »Herre-Per!» sade