Sida:Sagobok för barn.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109
HERRE-PER.

så strängeligen förbjudit honom det. »Så bed då Herre-Per att han besöker mig!» sade kungen. Ja, det skulle gossen göra, sade han. Men då han kom ut ifrån kungsgården igen och träffade katten, sade Per: »Jo, du har stält bra till för mig, du; nu vill kungen, att jag skall besöka honom, och jag har ju inte annat än de här paltorna jag går och står i.» – »Åh, var inte rädd för det,» sade katten; »om tre dagar skall du få hästar och vagn och så fina kläder, att guldet skall drypa af dig; sedan kan du nog besöka kungen. Men för allt hvad du ser hos kungen, skall du säga, att du har det mycket finare och präktigare hemma; det får du inte glömma.» Nej, det skulle Per nog komma ihåg, mente han. Då nu de tre dagarna voro förbi, kom katten med vagn och hästar och kläder och allt hvad Per behöfde; alltsamman var så fint, att ingen hade sett maken förr; sedan reste han och katten sprang med. Kungen tog både godt och väl emot honom; med hvad kungen än bjöd honom och hvad han visade honom, så sade Per, att det kunde nog vara bra, men han hade ändå mycket präktigare och finare hemma. Kungen trodde ej detta mer än jämt, men Per höll i sig, och till sist blef kungen så ond, att han inte kunde styra sig längre. »Nu vill jag fara med dig hem,» sade kungen, »och se om det är sant, att du har så mycket bättre och finare. Men ljuger du, så Gud nåde dig, jag säger inte mera, jag!» – »Jo, du har stält till det bra åt mig!» sade Per till katten; »nu vill kungen fara med mig hem; men mitt hem, det är nog inte lätt att finna, det.»