Sida:Sagobok för barn.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
110
HERRE-PER.

– »Åh, bry dig inte om det,» sade katten; »res du bara efter, der jag springer före.» Så reste de; först Per, som körde efter der katten sprang före, och så kungen med alla sina.

Då de nu hade kört ett godt stycke, kommo de till en stor skock vackra får; de hade ull så lång, att den nästan nådde till jorden. »Vill du säga att den der fårskocken är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silfverskeden,» sade katten till vallaren; silfverskeden hade han tagit med sig från kungsgården. Ja, det ville han gerna göra. Då nu kungen kom, sade han till vallgossen: »Aldrig har jag då sett en så stor och vacker fårskock! Hvem eger den, min lille gosse?» »Det är Herre-Pers,» sade gossen.

Om en liten stund kommo de till en stor hjord vackra, bläsiga kor; de voro så feta att det blänkte af dem. »Vill du säga, att den der boskapen är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silfverslefven,» sade katten till vallflickan. Silfverslefven hade han också tagit med sig från kungsgården. »Ja, gerna,» sade vallflickan. Då nu kungen kom, blef han rent förundrad öfver den stora, vackra boskapen; så vacker boskap tyckte han att han aldrig hade sett förr, och så sporde han flickan, som gick och vallade, hvem som egde den bläsiga boskapen der? »Åh, det är Herre-Pers!» sade flickan.

Så reste de litet igen, och så kommo de till en stor, stor flock med hästar; det var de vackraste hästar