igen, eller få rätt på tjufven, han skulle få riket efter honom, antingen det nu var den äldste eller den yngste eller den mellerste. Den äldste gaf sig först på väg och satte sig under trädet och skulle passa på tjufven. Då det led fram på natten, kom der en guldfågel flygande och honom lyste det af lång väg, och då kungasonen såg fågeln och skenet, blef han så rädd, att han icke tordes stanna, utan sprang hem igen det fortaste han kunde.
Om morgonen var äpplet borta; då hade kungasonen fått hjerta i bröstet igen, och så lät han förse sig med matsäck och ville ut och försöka på, om han kunde finna fågeln. Kungen utrustade honom väl och sparade hvarken på kläder eller pengar. Då kungasonen hade rest ett stycke, blef han hungrig, tog upp matsäcksskrinet och satte sig att frukostera vid vägkanten. Så kom det en räf fram ur en grandunge och satte sig och såg på.
»Käre, gif mig litet mat, du!» sade räfven.
»Jag ger dig hin och ingen mat!» sade kungasonen. »Jag kan behöfva min mat sjelf; det kan ingen veta, hur långt och hur länge jag skall fara,» sade han.
»Det kan nog så vara det,» sade räfven, och så gick han till skogs igen.
Då kungasonen hade ätit och hvilat sig, gaf han sig åter på väg. Sent omsider kom han till en stor stad, och i den staden var ett värdshus, der det alltid var glädje och aldrig sorg; der tyckte han det skulle vara godt att vara, och så stannade han der. Och der
