Sida:Sagobok för barn.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


11
GULDFÅGELN.

var ett sådant dansande och drickande och lust och herrlighet, att han glömde fågeln och fjädern och far sin och resan och hela riket. Borta var han och borta blef han.

Året derpå skulle den mellersta kungasonen vakta på äppletjufven i trädgården; ja, han satte sig under trädet, han också, då det började mogna. Rätt som det var, kom guldfågeln en natt och sken som en sol, och ungersvennen blef så rädd, att han lade benen på ryggen och kilade hem igen det fortaste han kunde.

Om morgonen var äpplet borta; men då hade kungasonen fått sitt mod igen och ville åstad för att se till, om han kunde finna fågeln, ja, han lät förse sig med matsäck, och kungen rustade väl ut honom och sparade hvarken på kläder eller pengar. Men så gick det honom liksom brodern; då han hade vandrat ett stycke, blef han hungrig, tog fram matsäcken och satte sig att äta frukost invid vägen. Så kom der en räf fram ur en gran-dunge och satte sig och såg på.

»Käre, gif mig litet mat, du!» sade räfven.

»Jag ger dig hin och ingen mat!» sade kungasonen. »Jag kan behöfva min mat sjelf; ingen kan veta, hur långt och hur länge jag skall fara,» sade han.

»Det kan nog så vara, det,» sade räfven, och så gick han till skogs igen.

Då kungasonen hade ätit och hvilat sig en stund, gaf han sig på väg igen. Sent omsider kom han till den samma staden och det samma värdshuset, der det alltid var glädje och aldrig sorg, och der tyckte han