Sida:Sagobok för barn.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


13
GULDFÅGELN.

borde känna bättre till verlden än han; och rädd var han, att han skulle mista honom också. Men kungasonen bad så vackert, så att han måste ge honom lof till sist. Så lät han förse sig med matsäck, och kungen rustade ut honom väl både med kläder och pengar, och så gaf han sig på väg. Då han hade rest ett stycke, blef han hungrig, tog fram matsäcken och började smörja kråset, och just som han hade begynt dermed, kom en räf fram ur en gran-dunge och satte sig bredvid honom och såg på.

»Ack, käre, gif mig litet mat, du!» sade räfven.

»Jag kunde nog behöfva min mat sjelf,» sade kungasonen; »ty jag kan inte veta, hur långt jag kommer att fara,» sade han; »men så mycket har jag, att jag kan ge dig litet med mig.»

Då räfven hade fått ett stycke kött att bita i, frågade han kungasonen hvart han ämnade sig. Ja, det talade han om.

»Vill du nu lyda mig, så skall jag hjelpa dig, så att du skall ha lyckan med dig,» sade räfven.

Det lofvade kungasonen; och så begåfvo de sig på väg tillsammans. De vandrade en tid, tills de kommo till den samma staden och det samma värdshuset, der det alltid var glädje och aldrig sorg.

»Jag får allt lof att hålla mig utanför här; det är så besvärligt med hundarna,» sade räfven, och så omtalade han, hvar hans bröder höllo till och hvad de hade för sig. »Och går du in der, så kommer du inte längre, du heller,» sade han.