Sida:Sagobok för barn.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


12
GULDFÅGELN.

också det skulle vara godt att vara, och den förste han träffade, det var brodern, och så stannade han der. Brodern hade lefvat i sus och dus, så att han knappast hade kläderna på kroppen; men nu begynte de på nytt, och det blef ett sådant dansande och drickande och lust och herrlighet, att den andre också glömde fågeln och fjädern och far sin och resan och hela riket. Borta var han och borta blef han, han också.

Då det led till tiden att äpplet skulle bli moget igen, skulle den yngste kungasonen ut i trädgården och vänta på äppletjufven. Han fick med sig en kamrat, som skulle hjelpa honom upp i trädet, och tog med sig en ölstånka och kortlek till tidsfördrif, så att han inte skulle somna. Rätt som det var, så sken det som en sol, så att de sågo hvarenda fjäder i fågeln, långt innan den kom fram. Kungasonen till att klifva upp i trädet, och i detsamma som guldfågeln slog ner och tog äpplet, ville han gripa den, men han fick bara en stjertfjäder af den. Så gick han in i kungens sängkammare, och då han kom dit in med fjädern, blef det så ljust som den klaraste dag.

Så ville han också ut på långresa och pröfva på, om han kunde få höra något om bröderna sina och fånga fågeln, ty »han hade då varit så nära, att han hade huggit märke i den och fått en stjertfjäder af den,» sade han. Ja, kungen gick länge och grundade på, om han skulle låta honom resa, ty han tänkte, att det knappast skulle kunna gå bättre för honom, som yngst var, än det hade gått för de båda äldre, som