fort och bra!» sade mannen, och qvarnen till att mala sill och välling, först alla fat och tråg fulla och sedan utöfver hela köksgolfvet. Mannen fumlade och trefvade för att få qvarnen att stanna, men huru mycket han än vred och fingrade derpå, så gick den oupphörligt, och snart stod vällingen så högt, att mannen var på god väg att drunkna. Då ryckte han upp dörren till storstugan, men det dröjde icke länge, förrän qvarnen hade malt storstugan full också, och det var med knapp nöd mannen fick fatt i dörrklinkan nere i vällingfloden. Då han nu fick upp dörren, stannade han icke länge i stugan; han skyndade ut, och sill och välling efter honom, så att det forsade öfver både gård och fält.
Nu tyckte käringen, som var ute och bredde hö, att det drog för långt ut på tiden, innan dagvarden blef färdig. »Om inte min man ropar hem oss, få vi väl lof att gå ändå; han duger väl inte till att koka vällingen, jag måste väl hjelpa honom,» sade hustrun till slotterfolket. Dermed begynte de att dra sig hemåt, men då de kommo ett stycke upp på vägen, mötte de sill, välling och bröd, huller om buller om hvarandra och husbonden sjelf i spetsen. »Gud gifve det vore hundrade magar på hvar och en af er, men passa er, att ni inte drunknar i dagvardsvällingen,» skrek mannen och skyndade förbi dem, som om den onde vore i hälarna på honom, och ned åt det håll, der brodern bodde. Han bad honom för Guds skull ta igen qvarnen, och det på ögonblicket; »mal den en timme till så förgås
