Käringen mot strömmen.
Det var en gång en man som hade en käring, och hon var så arg och tvär, att det icke var godt att vara i lag med henne; mannen, han visste sig nu ingen lefvande råd med henne; allt hvad han ville, ville hon tvärtom. Så var det en söndag om sommaren, då mannen och hustrun gingo ut för att se efter hur grödan såg ut.
Då de kommo till en åker på andra sidan om ån, sade mannen:
»Ja, nu är den mogen; i morgon ska’ vi väl till och skära,» tyckte han.
»Ja, i morgon kunna vi börja på och klippa den,» sade käringen.
»Hvad för något? ska’ vi klippa? ska’ vi inte få lof till att skära nu heller?» sade mannen.
Nej, klippa den skulle de, påstod käringen.
»Det är aldrig värre än att litet veta,» sade mannen, »men nu måste du ha blifvit af med den smula vett du förut hade, också. Har du sett att någon klippt åkern, du?» sade han.
