Sida:Sagobok för barn.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
50
KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN.

»Litet vet jag och litet vill jag veta.» sade käringen, »men det vet jag då visst, att åkern skall klippas och inte skäras,» sade hon. Det var inte tu tal om det, klippas skulle den.

Så gingo de vidare och kifvades och grälade, tills de kommo på bron öfver ån tätt invid en djup göl.

»Det är ett gammalt ord,» sade mannen, »att god redskap gör godt arbete; men det tycker jag skall bli en hygglig skörd, som klippes med fårsax,» sade han. »Få vi platt inte lof att skära åkern nu då?» sade han.

»Nej, klippa, klippa, klippa!» skrek käringen och hoppade upp och klippte med fingrarna efter näsan på mannen. I ilskan tog hon sig icke bättre till vara, än att hon snafvade öfver en bjelkända på bron och plumsade ned i ån.

»Gammal vana är svår att vända,» tänkte mannen, »men det skulle vara eget om inte jag skulle få rätt en gång, jag också.»

Han böjde sig ut öfver vattnet och fick tag i en hårtest på henne, så att hon fick hufvudet öfver vattnet.

»Ska’ vi skära åkern?» sade han.

»Klippa, klippa, klippa!» skrek käringen.

»Ja, jag skall ge dig för klippa, jag,» tänkte mannen och doppade ned henne under vattnet; men det hjelpte icke; de skulle klippa, sade hon, då mannen drog upp henne igen.

»Jag kan inte tro annat än att käringen är galen,» sade mannen för sig sjelf, »mången är galen och vet det inte, mången har vett och begagnar det inte;