sade ingenting; hon tog ullen och gick ut till brunnen med den. Då sjöngo småfåglarna, att hon skulle ta ullen och lägga den i den stora byttan, som stod der, så blef den nog hvit.
»Nej, nej,» sade trollkäringen, då hon kom in med ullen, »dig vill jag inte ha qvar, du kan ju göra allting; du skulle reta lifvet ur mig till sist; det är bäst, att du får respass.»
Nu satte käringen fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och hon skulle få ta hvilket hon ville af dessa, och det skulle vara hennes lön. Hon visste nu icke hvilket hon skulle ta, men småfåglarna sjöngo:
»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»
Hon tog då det blå, såsom fåglarna sjöngo. »Tvi vale dig,» sade trollkäringen, »det skall du nog komma att umgälla.» Då flickan nu skulle gå, sköt trollkäringen en glödande jernstång efter henne; men hon sprang bakom dörren med detsamma och gömde sig, så att den icke träffade henne; ty småfåglarna hade sagt henne huru hon skulle bära sig åt. Hon gick nu så fort hon kunde; men då hon kom nära äppelträdet, hörde hon, att det började dåna på vägen; det var trollkäringen och hennes dotter, som kommo efter. Flickan blef så rädd, att hon icke visste, hvar hon skulle
