dröjde icke länge, innan hon kom. »Har du sett någon jänta som har gått här förbi, du?» sade trollkäringen till kon. »Ja, jag såg en för en stund sedan, men hon är långt borta nu, ty hon sprang så fort; henne kan du inte hinna upp,» sade kon. Trollkäringen vände då om och for hem igen.
Då flickan hade kommit ett långt, långt stycke fram och icke var långt från risgärdsgården, hörde hon att det började dåna på vägen och hon blef både ängslig och rädd; ty hon kunde nog förstå, att det var trollkäringen som hade vändt om igen. »Kom hit till mig, du, så skall jag hjelpa dig,» sade risgärdsgården; »kryp under qvistarna mina, så att de inte se dig; eljest ta de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.» Ja, hon skyndade sig inunder qvistarna på risgärdsgården. »Har du sett någon jänta, som har gått förbi här, du?» sade trollkäringen till risgärdsgården. »Nej, jag har inte sett någon jänta,» svarade risgärdsgården och var så arg, att det fräste om honom, och gjorde sig så hög, att det var icke att tänka på att komma öfver den; och då hade trollkäringen ingen annan råd än att vända om och fara hem igen.
Då flickan kom hem, blefvo både käringen och dottern hennes ännu mera afundsjuka på henne, än de hade varit förut, ty nu var hon ändå mycket vackrare och så fin, att det var en lust att se på henne. Hon fick icke vara inne hos dem; de körde ut henne i svinhuset, der skulle hon hålla till. Här skurade hon nu så fint och rent, och så öppnade hon skrinet och
