grisen. »Du kan inte hjelpa oss att bygga huset,» sade han.
»Att latas blir snart en vane, der det hvarken fins hund eller hane,» sade tuppen; »jag är tidigt vaken och tidig till att väcka.»
»Ja, morgonstund har guld i mund; låt honom få vara med,» sade grisen; han var alltid den värste sjusofvaren, han. »Sömnen är en stor tjuf, han vill alltid stjäla halfva tiden,» sade han.
Så drogo de till skogs i flock och följe och bygde huset: grisen högg timmer, och baggen körde hem det; haren var timmerman, gnagde pluggar och hamrade i väggar och tak; gåsen nappade mossa och tätade i väggspringorna: tuppen gol och lagade att de icke försofvo sig om morgonen, och när huset var färdigt och taket näfvertäckt och torflagdt, så lefde de för sig sjelfva och hade det både präktigt och bra. »Det är bra både i öst och vest, men hemma är ändå bäst,» sade baggen.
Men ett stycke längre bort i skogen var en vargkula, som två gråben bodde i. Då de fingo se, att ett hus var uppfördt i grannskapet, ville de ha reda på hvad det var för folk som de hade fått till grannar, ty de tänkte som så: en god granne är bättre än en bror i främmande lande; och bättre är att bo i en god gränd än att vara vida känd. Så gjorde den ene sig ett ärende, gick in och ville låna eld på pipan sin. Med det samma han kom in genom dörren, klämde baggen till honom, så han kom hufvudstupa bort till
