Sådana kunna käringar vara.
Det var en gång en man och en hustru, som skulle
så; men de hade intet utsäde och inga pengar
att köpa för heller. En enda ko hade de, och den
skulle mannen gå till staden med och sälja, för att få
pengar till utsäde. Men då det kom till kritan, tordes
hustrun icke låta mannen gå, ty hon var rädd, att han
skulle supa upp pengarna. Derför gick hon sjelf åstad
med kon och tog med sig en höna också.
Nära staden mötte hon en slagtare. »Skall du sälja kon, mor?» frågade han. »Ja, skall jag så,» sade hon. »Hvad skall du ha för den då?» — »Jag får väl en mark för kon, men hönan skall du få för tio daler,» sade hon. »Ja,» svarade han, »hönan behöfver jag inte, och den blir du nog af med, när du kommer till staden, men för kon skall jag ge dig en mark.» Hon sålde sin ko och fick sin mark, men det var ingen i staden, som ville ge tio daler för en gammal, skabbig höna. Då gick hon tillbaka till slagtarn igen och sade: »Jag blir inte af med hönan, far! Du får allt ta den du också, som tog kon.» — »Det ska’ vi väl bli sams
