om,» sade slagtaren, bjöd henne till bords och gaf henne mat och trakterade henne så med bränvin, att hon blef drucken och miste både sans och vett.
Medan hon sof ruset af sig, doppade slagtarn henne i en tjärtunna och lade henne sedan i en fjäderhög.
Då hon vaknade, var hon befjädrad öfver hela kroppen och begynte undra: »Är det jag eller är det inte jag? Nej, det kan aldrig vara jag! Det måste vara en stor, underlig fågel. Men hur skall jag bära mig åt för att få veta om det är jag eller om det inte är jag? ... Jo, nu vet jag huru jag skall få reda på, om det är jag: om kalfvarna slicka mig och hunden inte skäller på mig, då jag kommer hem, så är det jag.»
Hunden fick knappast syn på ett slikt underdjur, förrän han började stormskälla, som om det hade varit både tjufvar och skälmar i huset. »Nej, det kan visst inte vara jag,» sade hon. Då hon kom in i fähuset, ville kalfvarna icke släcka henne, ty de kände tjärlukten. »Nej, det kan inte vara jag, det måste vara en underlig fågel,» sade hon, kröp så upp på visthustaket, började slå med armarna, som om de varit vingar, och ville till väders. Då mannen såg detta, kom han ut med bössan och började sigta. »Nej, skjut inte, skjut inte!» ropade hustrun; »det är jag.» — »Är det du,» sade mannen, »så stå inte der som en get, utan kom ner och gör rätt och räkenskap för dig.» Hon kröp då ner igen, men hade icke en enda skilling, ty den mark hon fick af slagtarn hade hon kastat bort i fyllan och villan; och då mannen hörde detta, sade han: »Du
