Sida:Sagobok för barn.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


87
SÅDANA KUNNA KÄRINGAR VARA.

är inte mer än en gång till så galen som du har varit,» och han blef så ond, att han sade han skulle gå sin väg från alltsamman och aldrig komma igen, om han icke träffade tre andra käringar som voro lika galna.

Han begaf sig af, och då han hade kommit ett stycke på väg, fick han se en käring, som sprang ut och in med ett tomt såll i en nyupptimrad stuga. Hvar gång hon sprang in, kastade hon förklädet öfver sållet, som om hon hade haft någonting i det, och slog ut detta på golfvet. »Hvarför gör ni så der, mor?» frågade han. »Åh, jag vill bara ha in litet sol,» svarade hon, »men jag vet inte hur det är fatt; när jag är ute, har jag solen i sållet, men när jag kommer in, så har jag tappat den, och då jag var i min gamla koja, så hade jag sol tillräckligt, fastän jag aldrig bar in det minsta; bara någon kunde skaffa mig sol, skulle jag gerna ge honom trehundra daler.» — »Har ni en yxa,» sade mannen, »så skall jag nog skaffa er sol.» Han fick en yxa och högg fönstergluggar, ty det hade timmermännen glömt; strax kom solen in, och han fick sina trehundra daler. »Det var en,» tänkte mannen och gick vidare.

Om en stund kom han till ett hus, och der inne var ett förfärligt skrik och skrål. Der gick han in och fick se en käring, som höll på att dänga mannen sin i hufvudet med ett klappträ; öfver hufvudet på honom hade hon dragit en skjorta, i hvilken det icke fans något hål för halsen. »Vill ni slå ihjäl eran man, ni, mor?» frågade han. »Nej,» svarade hon, »jag vill bara