ha ett halshål på den här skjortan.» Mannen skrek och jämrade sig och sade: »Gud tröste och hjelpe den, som skall ha på sig en ny skjorta. Om någon kunde lära käringen att få halshål på skjortan på något annat sätt, så skulle jag gerna ge honom trehundra daler.» — »Det skall snart vara gjordt, tag bara hit en sax,» sade den andre. Han fick en sax, klippte hål och gick vidare med pengarna sina. »Det var den andra,» sade han för sig sjelf.
Sent omsider kom han till en gård; der tänkte han hvila ut en stund. Då han kom in dit, sporde käringen: »Hvar är ni från, far?» — »Jag är från Ringerike,» svarade han. »Åh, nej, kors! Är ni från himmelrike? Då känner ni väl honom, andre Per, salig man min?» (Qvinnan hade varit gift tre gånger; den förste mannen och den siste hade varit elaka, derför trodde hon, att blott den andre mannen hade blifvit salig, ty han hade varit en beskedlig man.) »Ja, honom känner jag väl,» sade han, som var ute på vandring, »Hur står det till med honom nu då?» frågade hustrun. »Åh, det är bara klent för honom,» sade Ringerikaren, »han traskar gård emellan der och har hvarken mat eller kläder på kroppen — pengar var det då inte värdt att tala om.» — »Gud nåde mig för honom då!» ropte käringen; »han behöfde då inte gå så usel, han, som det var så mycket efter? här hänger en hel vind full med kläder, som hörde honom till, och ett stort skrin med pengar står här också. Vill ni ta det med, så skall ni få häst och kärra att köra fram det med,
