104
Sjömans-visa.
Och far min, salig, han var en skeppare, han, han,
Han var, besitta, den axelbredaste man, man.
Han gick i tröja, och kalfskinnshandskar han hade,
Och ganska ofta han vid mitt öra dem lade.
Jag var då pojke och lätt matros uppå skutan,
Utkik på toppen liksom pass-opp i kajutan.
Jag sof på däcket, och ankartåget var kojen,
Och focken täcket, och hufvudgärd ankarbojen.
Till sjös får man just ej vara klen, då det gäller,
Och far min var just ej bland de blöta han heller.
Då stormen hven, så det blåste tvärs genom kroppen,
Då föll det gubben just in att se mig på toppen.
På gubbens lynne vardt man just aldrig bedragen.
I soluppgången jag tog mitt märke för dagen:
Då jag i trappan och kajutsdörrn hörde smällen,
Då var jag säker att daggen föll innan qvällen.
Men blåste vinden, så skummet yrde kring bogen,
Och vågen plöjdes liksom en fåra för plogen,
Då tog han snuggan, och helt förnöjsam till sinnes,
Han satt och talte rätt mången strof, som jag minnes.
