117
Drog alltså mot dem i fält,
Se’n han frukosterat hade.
Vid Bethulia sitt tält
Slog han upp, och sade:
”Jag skall väl lära de vildhjernor lyda,
Och med karbasen för småbarnen tyda
Tio budorden från Ninive kung” —
Sångmö! sjung bragderna, sjung!
Barnen en naturlig skräck
Hade för Assyriens söner,
Kröpo in i hvar sin säck,
Gjorde bot och böner.
Pyntade ner sig med murbruk och aska,
Glömde spektakel och spelbord och flaska;
I templet satt biskop med prost och kaplan,
Och gret hela da’n.
Judith var en ärans fru,
Redig i sitt sätt att tänka.
Knappast, tror jag, finnes nu
Sådan katig enka.
Se’n med sin piga hon öfverlagt hade,
Gick hon i templet och talte och sade:
”Vördade män! Om j lipen så här,
Rakt det åt helvete bär.”
”Här ej hjelper att med gråt
Blöta bibel och postilla;
Låt oss ej med sorgelåt
Dag och natt förspilla.
