Den här sidan har korrekturlästs
121
Hvar fiolist är elev, förstås,
Af Paganini så gerna.
Mot svårheten att på honom brås
Med stråken söker han spjerna.
Men ryktet skriker och folket springer:
Man strör ut guld blott man rör ett finger
På violin.
Blott han är utländsk och har jargon,
Af konnässörerna redan
Hans namn upphöjs i en följetong;
Och på konserterna sedan
De friskt med handskarna applådera —
Handskmakarn skrattar och laskar flera
Till nästa gång.
Jag tror, jag köper mig en fiol,
Konfonium och en stråke,
Och börjar spela från pol till pol
Och ta betaldt som hin håke;
Ty nu för tiden det lönar mödan
Långt mer att spela, än skaffa födan
På annat sätt!
