132
Härnere behofvet beständigt oss tränger,
Och pengar förslå ej för menskornas ätt.
Det kommer sig deraf, att jordklotet svänger,
Att menniskan ej kan få sköta sig rätt.
Och polerna mellan hon skuffas och makas,
Att pengarna jemt utur näfvarna skakas.
Och tappar man något, så veta vi alla,
Att få det igen, är omöjeligt här.
Till jordklotets medelpunkt all ting skall falla;
Och söka det der, blef ett rysligt besvär.
Och derföre är det ej svårt att begripa,
Hvarför man härnere är jemt uti knipa.
Likfullt är man katig och yfves och statar,
Och täflar i lyx uti landsbygd och stad. —
Men ack! söta Måne! förlåt, att jag pratar
Och stör din poetiska qvälls-promenad.
Men gerna, hvar gång jag dig ser, vill jag stanna
Och svärmiskt betrakta din glänsande panna.
God natt, vackra Måne! nu går jag till hvila,
Och sjelf går du ock i din moln-paulun.
Men kanske jag först öfver Norrbro bör kila,
Att inne på Opris mig taga en ”brun”.
Sen går jag till kojs helt förståndigt att sofva,
Ty sömn är dock himmelens yppersta gåfva.
