Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

133


Den olycklige vandrarens sång.


Kom, o qväll, med dina tysta timmar,
Skänk din frid åt stoftets qvalda träl!
Bjud din dotter, som på fästet glimmar,
Tända ljuset i hans sorgsna själ!

Ingen vän mig möter, intet hjerta,
Som sin sorgsna broder trösta vill:
Lifvets mannaålder kallas smärta,
Lifvets glädje hör blott barnen till.

Derför sörjer anden, derför snöga
Bleka liljor öfver kindens vår;
Derför rigtas ofta mot det höga
Själens synrör, ögats stilla tår.

Ingen jordisk glädje mer jag hoppas,
Tror ej lyckan, lifvets sommarvind;
Ej dess röda rosor för mig knoppas:
Dödens rosor knoppas på min kind.

Dock, ett hopp är mig i plågan gifvet.
Som mig följer öfver dödens stig —
Jesus Christus, sanningen och lifvet,
Låt mig städse finna ro hos dig!