138
Sången.
En engel är sången, ett klingande bud
Mellan menskan och Gud.
Till smägtande systern i menniskans bröst
Bär han himmelens tröst:
Det ljusnar alltmera, när engelen talar,
Kring berg och kring dalar.
Ty fanns ej ibland den hugsvalande sång,
Vore dagen väl lång,
Och tvang han ej smärtan att lägga sig lugnt,
Blefve lifvet väl tungt:
Men sången försonande sitter hos anden
Och lättar på handen.
Och stjernor af minnen och stjernor af hopp
Gå i tidsnatten opp,
Då Anima lyss i det grus, der hon bor,
På sin himmelska bror.
Hvart moln som bar åskor, hvar plåga, hvar smärta
Försvann ur dess hjerta.
När engelen vinkar, för Animas syn
Skymtar hemmet i skyn.
I jordlifvets vinter, när guldharpan slår,
Då har Anima Vår.
Så ler hon mot ödet, hur mörkt det sig röjer,
Blott engelen dröjer.
