139
Till en sorgsen, missnöjd och bitter själ.
Min vän! tag verlden ej så tungt,
Se till, att hoppet dig ej sviker;
Tro ej, att denna jordens punkt
Är så eländig, som man skriker!
Du pjollrar: att ”det står ej till”;
Att ”du ej kan” och ”rår ej för'et” —
Ah prat! man kan allt hvad man vill —
Då rår man också på humöret.
Se upp! och se omkring dig sen!
Du har ju hvad till lifvet hörer:
Två armar och superba ben
Och lön på stat och små dusörer.
Men ändå ligger som på byk
Ditt öga jemt — är det fasoner?
Nej! du har fått för litet stryk,
Och fått för mycket pretentioner.
Förblindad är du, om du tror,
Att ödet, hvarpå du vill skylla
Skall stå, i strumpor och i skor,
Tillreds att dina anspråk fylla.
Då ej förnuft och religion
Förmå dig göra mindre bitter,
Då vet jag ingen ann reson,
Än du får sitta, der du sitter.
