140
Farväl! om du blott gråta kan,
Då hjelpa mina råd dig föga.
Afsäg dig namnet utaf man,
Köp snus mot ditt förgråtna öga;
Hyr in dig i en unken skrubb,
Och blunda för all verldens våda;
Sälj byxorna och köp dig stubb,
Och sjung: ”min gerning nådigt skåda!
Hösten.
Min ömma lyra, sjung och gif mig tröst!
Med stormsteg kommer nu den kulna höst
Och ”storm frän fjellen, nordens vestanflägt”
Två rutor i mitt fönster redan spräckt.
Och dimman hänger öfver fältet tung:
Min söta sångmö, sjung, för Guds skull, sjung!
Der nyss jag tumlat om i berg och dal,
Hvar älsklingsplats står nu förödd och kal.
Och heta tårar runno på min kind,
Då jag bar sommarbyxorna på vind;
En hågkomst utaf sol och poesi,
Som nyckelpigor ofta kröpo i.
Man mådde godt i Floras glada hof,
Åt krusbär och i mjuka gräset sof.
I berg och backar, under barr och löf,
Satt alltid en figur och näbben klöf.
