154
Och lustigt och gladt, som en bullrande dans
Öfver böljan det bar.
I skogen var tyst, och i lunderna fanns
Ingen sångare qvar.
Och Baggen låg blank, som han sopts med en qyast,
Men förunderligt fast.
Blott här och der låg liten hästl . . t på vik,
Som ”en frusen musik”.
Och månan klef opp i den mörkgröna skog
Uppå öfversta pinn.
Och Nacka jag såg: det var skada på krog
Att den skulle dras in.
O, drufvornas tempel! din takås och fot
Ha fått fallande-sot.
Så grusas, o Bacchus! allt mer och allt mer
Dina glada qvarter.
Men Brunte, som hade en hörsel så fin,
Satte af i galopp,
Tog tömmen med svansen och gnodde som hin
Uppå Nackanäs opp.
Och hungrig och törstig jag ropte på mat,
Så att krögarn blef flat.
Han troligtvis aldrig sett, utom min häst,
En så glupande gäst.
Och Brunte han slök sin portion utaf hö,
Och jag tömmarna grep.
Och han nystade på öfver Hammarby sjö
Genom tull'n, så det pep.
